Jag kämpar och jag kämpar med behandlingen och jag fuskar inget, är hur noga som helst...men ändå får jag bakslag... Har haft fyra jobbiga dagar då jag varit nere... Hur länge ska utrensningen behöva ta, jag tycker att det räcker nu, jag har gjort mitt! Jag vet att det kommer bli bra...jag undrar bara hur mycket längre det ska behöva ta... Pappa är ju fit for fight nu och har fått smyga in saker, men jag...jag är fortfarande "ful"... Man orkar inte hur mycket som helst... Ibland tycker jag att någon annan kan ta över, att jag har gjort mitt nu, 23 år har jag kämpat... Men då försöker jag tänka på det som jag tror att Annas mamma sa ("sjukhusAnnas"...förlåt, men det är många Annor här så jag måste ju ha "smeknamnen";) ) till henne, att hon fick så mycket för att hon är stark nog att klara av att leva med det, att det inte är alla som gör det... Började ändå känna mig gladare idag, Tommy kom hem på eftermiddagen och då kändes det ännu bättre. Sedan...nästa kalldusch... Fick hem ett par nya mattor till sovrummet som jag hade beställt. Jippi tänkte jag, äntligen!:) Men...jag hann packa upp dem och lägga ut dem och tänka, åh, snyggt! och sedan...ögonen började klia...några minuter efter det fick jag bölder runt ögonen och på ögonlocken, började se riktigt äckligt ut och det kliade som satan...och sedan också halsen... Då kom tårarna igen....hur mycket ska man behöva ta? Får jag inte ens köpa mattor nu heller? Slängde ut mattorna och nu börjar det äntligen gå ner igen... Jag känner mig inte som spralliga Linn just nu...nu är jag mycket nere och det gillar jag inte alls. Ska ringa A-C imorgon och höra... Kan det vara så att jag fått tillbaka något fast jag är så extremt noga, eller har vi missat konstigt ämne som är kvar, eller är det bara utrensning... Är så rädd för att behöva rensa ut något igen, jag gör det om det behövs men jag har egentligen inte orken... Det gör så otroligt ont när ansiktet spricker...man vill inte prata och inte vara vaken...ligger bara och tittar i taket eller på tv:n eller försöker sova ifrån smärtan. Nu är jag inte ledig heller...så då skulle jag behöva genomlida jobbdagar med det...ryser vid tanken... Nä, ska ringa A-C imorgon...hon kanske har en bra idé.:) Vad detta måste ha låtigt deppigt men jag fick bara lov att skriva av mig... Jag vet, många har det mycket mycket värre...men det är inte så himla lätt som en plätt att ta sig igenom det här heller... Det är tur att jag har Älskling...han får mig att skratta trots att tårarna sprutar ibland. Vet inte hur han gör...måste väl bara vara kärlek...:) Fast hur jobbigt det än är så vet jag att jag skulle göra om det...jag skulle göra om det om jag behövde... Tänkte att jag skulle vakna imorgon, vara helt fin som jag ska vara, det hade varit toppen...:) Jag satsar på det!!:D
Tro, hopp och kärlek.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar