Ringde och pratade med A-C på måndagen om vad vi skulle göra. Stärkning sa hon…men att jag inte behövde åka upp till henne utan att jag kunde prova på zonterapi här eftersom det också stärker meridianerna. Mamma visste om en i Rättvik som var bra så jag fick en tid hos henne igår, onsdag, då jag var ledig. Det är helt otroligt vad de genom att trycka på punkter på fötter och ben kan känna allt… Det blev en riktigt jobbig behandling…tårarna sprutade nästan hela tiden men jag gick där ifrån som en helt ny människa… Här kommer en förkortad version av allt...
Kom dit och träffade hon som skulle behandla mig, hur go och trevlig som helst var hon. Nummer ett hon gjorde var att känna puls och titta på tungan…du grubblar mycket? Ja…sa jag…en hel del… Först fick jag en helkroppsmassage, tuina (kinesisk massage), det var hur skönt som helst. Sedan började hon med zonterapi och akupressur. Det var då tårarna kom och de gick inte att hejda heller…så där låg jag i en timme medan tårarna bara rann… Hon tryckte på de olika punkterna och så och berättade lite. Man känner när det känns mer och då är det något som ”berättar” något. Som exempel så tryckte hon på ett ställe som kändes rejält och det sa jag, ja, sa hon, har du mens? Ja…sa jag… Ett annat ställe det verkligen kändes på var enligt henne högerarmen så hon undrade om jag hade brutit den eller något sådant någon gång. Nej, sa jag, aldrig… MEN när jag kom hem till mig så slog det mig att jag fick den ur led när jag var liten…så där hade hon också rätt… Vi gick vidare och punkten för nacken gjorde ont… Hon undrade om jag hade varit med om någon bilolycka eller liknande så att nacken fått sig en knyck men det hade jag ju inte… Däremot sa jag, att jag en gång, pinsamt nog, gått in i en lift som kom i en väldig svart så jag svingades bak och slog i huvud, tuppade av och fick mig en hjärnskakning… Så där fick väl sig nacken en kyss. När hon sa nacken så tänkte jag på att jag faktiskt brukar känna av den då och då… Hon sa även att jag var i chock… Hon bad mig gå tillbaka till händelsen och berätta hur det gick till och vad jag kände när jag tänkte på det samtidigt som hon var på punkterna och for. Jag sa att jag inte tyckte att det var obehagligt, det enda jag kunde göra åt det var bara att skratta… Så sa hon, hur känns det i magen när du berättar om det här? Från ingenstans hade jag fått en klump i magen…vilket jag berättade. Ja, sa hon, även om det inte var obehagligt för dig så var det en chock för din kropp vilket sitter kvar. Samtidigt som hon tryckte på punkterna så sa hon att jag skulle säga ”Jag förlåter mig själv, tar bort den känslan, förlåter liften.” Öh….tänkte jag…ska jag säga det? Men jag gjorde som hon sa och upprepade det…och vad hände? Klumpen i magen var borta! Hon fortsatte trycka på punkter under hela behandlingen. Sedan sa hon, hur känns det i halsen nu? Ja, sa jag, det är som en stor klump i som försöker ta sig ut men det går inte… Ja, sa hon, du är väldigt tyst av dig…du lider på insidan, du ger aldrig uttryck utåt för hur du mår utan lider i din tysthet…. Där kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Allt hon sa, det prickade så rätt, precis så som det är… Jag berättar inte…tror inte att det finns någon som vet hur dåligt jag kan må förutom Tommy och min familj… Det är inte för att jag inte vill berätta, inte för att stänga någon ute… Det är för att det är så tungt och jobbigt så jag vill inte belasta någon med det, jag vill inte tynga ner någon annan med detta och därför håller jag det för mig själv. Kanske även för att skydda mig själv…om jag inte ger uttryck för hur det är så kanske jag kan förtränga lite av smärtan. Kan säga att jag mår dåligt men det jag säger är nog bara 10% av hur det verkligen är… Hon fortsatte iaf och sa att jag skulle säga ”Jag förlåter mig själv, släpper det” Vad tror ni händer? Jo…klumpen i halsen var som bortblåst, det var helt otroligt… Sedan sa hon att jag hade mycket ilska…jag var arg och det hade jag stängt inom mig… Jag var arg för att jag hade drabbats av så mycket, jag fick lov att ta mig igenom detta och att det aldrig fanns något slut utan att jag fick kämpa om och om igen Har du känt så? Ja, fick jag på någon sätt fram genom snyftningar och snörvel, det är precis så som jag har känt… Har du varit arg på dina föräldrar för att du är sjuk, att det är deras fel? Jag är inte arg på dem nu för allt som jag fått ta men när jag var yngre kunde jag känna lite så… Tårarna börjar tokspruta för det är ju sant, jag har känt mig arg för att de förde det vidare till mig trots att jag vet att det inte är deras fel. Men jag fick lov att ha någon att ta ut den ilskan på, att jag fått det jobbigt… Och vilket dåligt samvete jag fick när hon sa mina tankar… Jag känner inte så längre men i tonåren när allt var jobbigt, visst lade jag över det på dem ibland… Det var väl bara för att kunna hantera det, för att orka… Hon bad mig säga ”Jag förlåter mig själv, släpper det, jag förlåter mina föräldrar.” Sedan gick hon vidare och sa att jag bar på en stor sorg som jag inte kunnat släppa, och sorg gav ofta uttryck som eksem… Jag visste precis…och tårarna sprutade ännu mer… Orkar du fortsätta frågade hon… Efter att ha funderat och tagit sats för att få fram ett ord så sa jag ”ja”… Berätta sade hon… När mormor gick bort svarade jag… Hon stod dig nära sa hon… Ja, sa jag… Var du ofta där när du var liten? Ja, sa jag… Gick hon bort hastigt? Nja, sa jag…hon fick cancer och låg sjuk under en sommar innan hon gick bort… Du är ledsen för att hon lämnade dig sa hon… Säg ”Jag förlåter mig själv, släpper det… Jag förlåter min mormor för att hon lämnade mig kroppsligt…” Och jag sade efter henne… Sedan sa hon, jag vill att du ska säga kroppsligt för hon har inte lämnat dig helt… Hon lämnade dig kroppsligt men hon försvann aldrig från dig helt…hon finns fortfarande hos dig… Kan du känna att hon är hos dig ibland? Jag vet inte sa jag…ibland känns det ju som att man har någon hos sig och den jag tänker på då är hon… Ja, sa hon, hennes energi finns omkring dig… När du blundar och ser din mormor framför dig nu, hur ser hon ur då? Jag sa…hon är glad… Tårarna rann och rann och hon sa att det var bra, det ska ut sade hon. Du kommer säkert att vara ganska ledsen idag och få gråtattacker och till och med bli arg, men det är bra, det ska ut! Hon avslutade med att ge mig en ansiktsmassage och sedan fick jag ligga och vila en liten stund. Fick även dra två kort på slutet som skulle berätta hur man kände för tillfället. Hon sa att de brukade stämma ganska bra med hur man kände sig…och visst gjorde det de. Jag visste att det var stor risk att man skulle börja grina för att allt kommer fram men att det skulle ta såhär hårt på en hade jag ingen aning om… Och så rätt hon hade om allting utan att veta…bara hur hon satt ord på mina tankar… Det var jobbigt men det var skönt… Jag var helt slut efter detta…men jag har ALDRIG känt mig så lugn och avslappnad som jag gjorde då, det var en så skön känsla… Och visst hade hon rätt om att jag skulle vara ledsen under dagen. Hade X-antal gråtattacker under dagen. Åkte till mamma på jobbet direkt efter för att berätta hur det gick så där satt vi och grät tillsammans. Kommer inte ihåg något av hur jag tog mig hem, jag tårarna bara rann, kommer bara ihåg två saker jag åkte förbi. Sedan berättade jag för Tommy och jag grät…och han var underbar och lyssnade som vanligt… Och nu när jag skriver det här rinner tårarna igen… Har en ny inbokad tid om två veckor. Hoppas att detta ska hjälpa min kropp att läka…hur som helst så var det ändå värt det för var så skönt att bara släppa allt…
Tänk att jag har börjat skriva här så mycket…trodde inte att jag skulle det. Vet inte ens om det är någon som är här och läser bloggen men det har blivit ett ”skriva av sig ställe” för mig…och vad skönt det är att göra så ibland, även de dagar då man bara har legat på soffan…:)
Kram
I fredags så var jag på medarbetarsamtal hos rektorn. Jag tänkte att han nu måste ha ett svar på hur det blir till våren eftersom det inte är någon som sitter på "min tjänst" och ja...han tog upp det. Skönt att slippa vara den som tjatar igen.:) Han berättade att han tyckte att jag gjorde ett bra jobb och att han tyckte att det fungerade bra med allt och att han var väldigt nöjd med mig och ville ha mig kvar. Berättade även att mina arbetskollegor ville ha mig kvar och att de tyckte så bra om mig. Hur bra kändes inte det? Jo, kanon! Så jag forsätter mitt jobb fram till juni...jag får alltså ett förlängt vik så istället för att få gå nu i december så blir det i juni. Känns urbra! Då kan jag få a-kassa sedan också...hade jag fått gå nu hade jag fått 0kr... 80% på 75% (som a-kassan ger då) är inte så mycket men skapligt mer än vad det hade blivit med 0kr varje månad! Så nu kan jag vara lugn i ett halvår till men sedan blir det nog till att hitta jobb igen... Frågade om det skulle kunna bli en tillsvidare tjänst i slutändan... Tyvärr verkade det dock mörkt... Eventuellt så ska en skola i Älvdalen läggas ner vilket betyder att den personalen ska pytsas ut och ja...först in först ut... Och blir det inte så så är det iaf stor chans att man inte blir kvar för eventuellt ska en tjänst på min arbetsplats bort eftersom det är lite barn just nu så det blir 3-4 och 5-6 och sådär och lika där...först in först ut... Men jag har inte gett upp hoppet än...kanske kan det bli något iaf....om man har enorm tur... Annars hittar jag mig nog något annat.:) Får ju ett års grym erfarenhet med mig i bagaget som förhoppningsvis ger tur i sökandet på något nytt!!:D
Mys framför tv:n med Svensson Svensson.;P
